Stackars vakt.

Gårdagen var en fullspäckad och händelserik dag.
Redan kl kvart över åtta skuttade jag ur sängen, kissenödig och döhungrig men vid gott mod eftersom shoppingnerven hade sugit sedan vi flyttade och jag hade drömt hela natten om hur jag med obegränsat med pengar handlade både det ena och det andra.
Som i drömmen insåg jag att det inte skulle bli, men idag skulle jag i alla fall få lindra suget något!
Vid tjugo i tio hämtade jag upp Loise, 10 min försent som den tidsoptimist jag är.. och så begav vi oss till Skövde.
Några timmar senare, nöjda över våra fynd hitills, fick vi ta en paus och bege oss till mvc eftersom jag skulle på rutinkontroll. Då brukar barnmorskan kolla blodtryck, lyssna på bebisens puls och mäta hur mycket livmodern har vuxit och det gör man från blygbenet och dit barnmorskan känner att livmodern slutar.
Mitt blodtryck var bra och bebisens puls lät jättebra och var 136.
Men måttet hade vuxit fyra cm på två veckor vilket inte är optimalt och kan tyda på gaviditetsdiabetes. Inte så roligt att höra men det kan också vara så att bebisen hade lagt sig på ett sådant sätt att man fick ett felaktigt mått. Så vi fick en ny extra tid och nu får vi vänta tills då och se om det ska utredas ytterligare.
Vi shoppade vidare och efter ytterligare några timmar hade vi fyllt hela bagaget med våra påsar och då begav vi oss hem.
Väl hemma var det bara att duscha och göra sig i ordning för att ge sig iväg tillbaka till Skövde och gå på afterwork med arbetskamraterna.
Det var riktigt roligt att träffa alla trots att jag bara har varit hemma i två veckor.. P var också mycket nöjd över att få vara lite ensam hemma och få pyssla med det han vill och inte behöva tillfredställa den gravida hela fredagskvällen..
Vid 22 tiden höll jag på att somna på barstolen så jag beslöt mig för att åka hem.
När jag hämtat jackan och just kommit utanför Harrys ut på gatan konstaterade jag den långa kön som bildats... och innan jag hann reagera försvann mina fötter under mig och jag fann mig sittandes på min vänstra skinka.
På en sekund var den stora, trygga vakten framme och lyfte upp mig på fötter igen. När jag tittade över min högra axel och tittade in i ett par vänliga ögon insåg jag hur chockad och rädd jag hade blivit och hormonvågen kom och översvämmade mig.
Jag började se ut som ett litet barn som just blivit skrämd.
Ni vet när barnet tittar upp på en och mungiporna sneglar neråt, underläppen börjar darra mer och mer ohejdat och ögonen fylls med tårar som bryter ut i små fontäner när barnet kniper ihop ögonen och munnen öppnas till ett vid gap som släpper ut ett "bääähhhh" ..
Vakten började se nervös ut och klappade mig bestämt på axeln och uppmuntrade mig att gå mer försiktigt. Så jag kanade vidare fortfarande snyftande.
Närmare bilen och när den mer förnuftiga Alex hade infunnit sig igen började jag fnissa åt mig själv... stackars vakt.

Tack!

Jaha då var allt flyttat!
Vad vi har kämpat, men vi har helt underbara vänner och familj som har hjälpt oss otroligt mycket! Tack!!
Igår jobbade P och jag fick packa upp och pyssla, dock i min egen takt för det känns som hela mitt bäcken håller på att trilla isär. Jag har en extrem smärta i höger ljumske som strålar ut i blygbenet.. foglossning??! Ont gör det.
Som tur var kom Andrea med sin lilla bebis och räddade mig med både sällskap och mat!
Idag är P ledig och jag har smitit iväg till biblioteket för att betala räkningar och såklart kolla lite på fb för det klarar man ju sig inte utan...
Nu åter till verkligheten. Så man får det färdigt.

Föräldraträff

Har varit på föräldraträff i eftermiddag.
Det är mysigt att se alla dessa magar och man tycker att dom andra är så vackra. Dock upplever man inte själv sig så graciös.. Varje gång man tittar sig i spegeln blir man nästan chockad av vilken flodhäst man är, hur hakorna växer fram och att svanken är så markant att man skulle kunna ställa kaffekoppen där! Och jag hade ingen aning om att man kunde få bilringar på ryggen..
I alla fall är det kul att prata med de andra, hur det är att uppleva när man kände bebisen första gången och man diskuterar förtjust hur många ggr bebisen hickar.
När det är beräknat och om man tror att det är en flicka eller pojke.. osv.
Man behöver verkligen det, för just när man upplever det är det så stort och alla runt omkring har redan fått höra det tusen ggr..
Jag kommer på mig njuta otroligt, men händerna på magen och glittrande ögon precis som den jag pratar med.
Idag pratade vi om förlossningen och vi fick titta på en film. Och även om man inte vill tänka på det så mycket så bävar man såklart inför det man ska gå igenom.. man har ju faktiskt ingen aning, och kan säkert inte föreställa sig hur det blir.
Men man får tänka som så att det får göra ont, rent skitont bara bebisen mår bra.

Imorgon så är det dags för flytt, vi har sånt flyt att vi redan får nyckeln.
Det ska bli riktigt spännande!

33 + 1

Tiden går såå otroligt fort.
Nu är vi gravida i vecka 33 + en dag. Det känns som att det var igår vi fick veta och då upplevde jag som om jag skulle vara gravid hur länge som helst!
När jag tittar tillbaka på den här tiden som hittills har gått blir jag förundrad över hur jag har upplevt det. För trots allt så har man verkligen ingen som helst aning om vilken stor hormonell och fysisk påverkan det har på en.
Hela ens världsbild och självuppfattning ändras. Redan nu så påverkar allt jag gör inte bara mig.
Och vi ska inte ens tala om kroppens förändring, jag kommer inte ens ihåg hur min normala kropp fungerar och ser ut.
Våran situation är om inte annat speciell, eftersom P bara lärt känna den gravida, hormonella och seriösa Alex. Inte den spontana, intensiva, halvtokiga och smått självupptagna Alex som igentligen grundar sig i mitt jag.
Men då ska jag erkänna att P får fram mina goda sidor, jag har aldrig velat göra så mycket för någon förut om det inte varit för mig själv.
Det låter egocentriskt men jag tror att det också är ett skydd, relation efter relation som resulterat i känslomässigt kaos gör att man prioriterar sig själv i första hand för det är den självkänslan man får reparera.
Så kommentarer som "du är så kall" och "du är så brutalt ärlig" har varit vanliga kommentarer jag har fått höra. Är det något bra? skulle inte tro det.

Trots all påfrestning så njuter jag för fullt och känner stor kärlek till den lilla krabaten som ligger i min mage och redan visar temperament och personlighet. Jag ser så fram emot att träffa h*n.

sjuk sjuk sjuk

Förkylningen blev bara värre.
Idag känns det som om hela mitt ansikte och huvud ska sprängas av allt snor som måste befinna sig därinne. Jag önskar att jag kunde strunta i förkylningen och hormonerna och bestämma mig för att må bra och vara på toppen humör men dessvärre finns det inte energi över till det.
Jag får helt enkelt acceptera mitt öde och inta soffläge och vänta på bättre tider.

Sömnlös

Med gott sällskap begav vi oss ner till hamnen igår för att titta på barnen som kulltade omkring på sina skridskor och en och annan vuxen.. Det krävdes nog en del mod.
Med varm choklad i handen började vi känna hur det sög i godistarmen, ja i alla fall jag och Carro, så vi gick till Åkes och köpte en var sin stor godispåse som resulterade i att vi alla sex kröp upp i vår soffa.
Mumsande på godis satte vi på en film som Carro hade rekommenderat.
En skräckfilm givetvis, "den är en av dom läskigaste filmer jag sett" säger Carro förtjust.
Och ja eftersom jag sover så otroligt bra bortsett från halsbränna, ryggvärk, svullna slemhinnor och ett helt arbetspass från sida till sida. Såå måste jag ju bidra med en ytterligare faktor.
Filmen var superläskig och då hade jag ändå min kudde till hands att gömma mig bakom.
Så man kan säga att jag sov minimalt.
Med halsbränna, ryggvärk, svullna slemhinnor och ett och annat arbetspass, så fick jag också för mig att det helt plötsligt hade flyttat in en demon i vårat sovrum.
Som om det inte vore nog så vaknade jag med ont i halsen, huvudvärk, rinnande näsa och en sambo som hade flyttat ut till soffan pga mina plötsliga anfall till att tända lampan.
Nåväl idag skulle vi börja packa på allvar men jag har mest legat i soffan och varit nära gråten flera gånger när näsan rinner och kroppen värker.
Det är tur att P är förstående och inte belastar mig med skuldkänslor.

Men upp med hakorna och njut av det är lördag!

Änder..

Igår mötte jag Erika och hennes 7 månader gamla son på lundsteds (ett fik i stan).
När jag började gå dom knappt hundra meter från lägenheten till fiket konstaterade jag hur änderna nere vid ån har det. Bredbenta, långsamma, armlösa och vaggande.
Så fort det kommer förbi en tant med rullator så skriker dom och kommer springade (så snabbt dom kan) upp för slänten nere ifrån ån, för dom är alltid hungriga och har lärt sig att den där kärran innebär nästan alltid MAT.
Precis så var det för mig, jag snubblade fram så fort jag kunde med naveln pekande från vänster till höger i varje steg och det enda jag kunde tänka på var fiket med alla dess läckerheter.
Väl framme, flåsande, precis som om jag just sprungit ett maratonlopp förvandlades min ögon, inte till dollartecken som i en tecknad serie utan små bakelser med grädde och ett rött körsbär på.
Med risk för graviditetsdiabetes var jag just beredd att säga "en av varje" till expediten men som tur var hann förnuftet ifatt mig (vilket säkert inte var så svårt..) Så det fick bli en smörgås och en damsugare, för hur många kakor jag än äter så blir jag garanterat hungrig.
I alla fall, vi hade jättetrevligt och ni kan ju gissa vad vi pratade om.. graviditet, förlossning och bebisar såklart.

När vi gick och lade oss hade jag stora förhoppningar om att äntligen få somna i tid för jag var otroligt trött. Med ryggen vänd mot P för chans till kliande på ryggen konstaterat han hur kall jag är. "ja jag behöver mer kärlek.." mumlar jag.
"Hur klarade du dig utan mig då?"
"Det gjorde jag inte.."
"Nä du stod vid ruinens brant och jag stod där och tog emot dig.."
Leende gosar jag ner kinden i kudden och börjar lirka med håret, sen somna jag gott.

fortsättning följer...

Detta bloggande tar energi!
Börja klistra med koder igen.. det gjorde jag på något datakurs för flera år sedan. Men å andra sidan är det ju bra att jag får använda mina hjärnceller på ett mer ansträngade sätt än framför våra bästa år i soffan...

Så då åter till historien.
Den dagen på jobbet gick otroligt fort, jag har aldrig önskat att tiden ska gå saktare så mycket i hela mitt liv. Snart satt jag i bilen och svettades, för detta innebar att inom några minuter så skulle jag vara hemma hos P och då måste jag ju säga det.
Hur säger man något sånt? Infaller den rätta tidpunkten? Nej det gör den inte.
Tungt gick jag upp för trapporna upp till hans lägenhet, hade jag inte upplevt trappan så mycket längre förut? Stående utanför hans dörr blängde jag argt ner på trappan precis som att det va den som hade satt mig i den här situationen.
Det kanske är lika bra att öppna dörren och säga det direkt så är det avklarat. Så enkelt va det inte... Så fort jag såg honom ville knäna ge vika och jag fnittrade som en liten skolflicka, sånt va väl bara sånt man läste i romaner och aldrig upplevde? I alla fall så glömde jag mitt dilemma för en sekund.
P hade lagat mat och jag satte mig vid bordet med en helt annan känsla, nu hade verkligheten gett sig till känna som en ilning genom min kropp.
Hur mycket jag ens försöker minnas, inte ens nu, så kommer jag inte ihåg vad vi åt.
Efter maten gick vi och la oss för att vila middag.
Liggande på hans arm våndades jag. Tänk om han säger att han vill att jag ska göra abort? Abort? det går bara inte, trots chocken och dom blandade känslorna så hade helt plötsligt moderskänslor infunnit sig... var kom dom ifrån? Även om det bara var en litet embryo där inne i magen så kunde jag redan känna ett band och hur den fanns där inne, helt plötsligt hade hela min självbild börjat att ändras.
"Hur går det med din mage?" jaha där infann sig visst tillfället i alla fall. Jag hade haft sådana menssmärtor att det inte hade undgått P.
"jo det va det jag skulle prata med dig om.. jag har inte fått någon mens än för att jag är gravid."
Jag såg hur budskapet föll in och jag fick påminna mig att andas.
Jag väntade på reaktionen, arg? ledsen?.....glad..? Men det kom ingen. Han var bara tyst.
Med hormonerna sprutande ur varje por så var jag ju tvungen att börja gråta också. Han tröstade mig och vi beslöt att ta en promenad. Det var ingen rolig promenad.

Snart inföll illamåendet och jag fann enormt stöd av P. Samtidigt som tiden gick så visste vi tyst att dom blandade känslorna började förändras och vi bara såg ljusare på framtiden. En hel del praktiska saker var ju också tvungna att ordnas. Var skulle vi bo? hur och när?

Åter till nuet, nu är jag havandeskapsledig och där av skapandet av denna blogg. Nu är jag i vecka 32 och det är endast sju veckor kvar till beräknad nedkomst. Helt otroligt!
1 februari ska vi flytta, vi har köpt radhus.

Mitt första inlägg.

Jag tänkte att mitt första inlägg ska innefatta lite av min historia och vad den här bloggen främst kommer att handla om.
Så jag börjar med att presentera mig.
Alexandra heter jag och jag är 23 år. Jag bor i en liten mysig sommarstad som heter Mariestad. Här är jag född men inte uppväxt, jag har bott i stockholm och Uppsala största delen av min uppväxt eftersom min mamma har läst till läkare. Hur jag hamnade i Mariestad igen är en helt annan historia och berodde på en smärre tonårsrevolt.. så det tar vi en annan gång.
Jag jobbar som undersköterska på intensiven. och har ett brinnande intresse för djur i största allmänhet, hundar och hästar främst. Just i nuläget har jag inget djur men det är bara en tidsfråga.
Och till historian.
Brinnade för mitt yrke och drömmen om utlandstjänst träffar jag mannen i mitt liv och blir hopplöst förälskad, låter kanske klychigt men helt sant.
Redan efter fem veckor, en söndagförmiddag, stående naken just på språng in i duschen... häpnar jag över den otroliga smärtan i mina bröst efter att dom har blivit fria från den tajta bh:n. Med hakan nere vid knäna och armarna fortfarande i språngmarchställning, tttar jag in i min spegelbild, jag lovar att man skulle kunna se en lysande lampa ploppa upp vid mitt huvud. Mitt hjärta började slå hårdare och fortare och utan att ha rört en fena har jag plötsligt blivit andfådd. Jag rusar ut från badrummet fortfarande helt naken utan en tanke på att grannarna faktiskt kan se mig, fram till almanackan och börjar räkna dagar. När började jag igentligen klaga på mensverk? En vecka sedan?
Med tankarna rusande i mitt huvud går jag, fortfarande naken, till medicinskåpet i köket får tag i p-piller asken och får fram kartan. Hur många dagar har jag ätit sockerpiller? En två tre fyra fem... nä.. en två tre fyra fem.. fem alltså?!
Då ser jag klockan och inser att åker jag inte om tjugo min så kommer jag komma försent till arbetet. Så det va bara att sätta fart.
Under hela kvällen sa jag till mig själv att jag måste inbilla mig.. ända tills mina bröst gick emot någonting och jag fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut. Jag MÅSTE vara gravid.
På bilfärden hem gick tankarna runt. Hur ska jag berätta för P (mannen i mitt liv alltså..) ? Imorgon måste jag göra ett test, inte förrän då vet jag säkert. Men jag kände på mig vad den skulle visa.
Väl hemma slänger jag mig i soffan och tittar på mobilen. Jag måste ringa mamma, sen man va liten kommer instinkten att mamma har lösningen. Hon hinner knappt svara innan jag häver ur mig "jag är gravid, eller i alla fall tror jag det, eller jag vet det... jag känner det på mig."
Vi kommer överrens om att jag måste såklart göra ett test, men jag skulle börja jobba kl sju så hur löser man det? Man ska helst ha morgonurin och jag kunde inte köpa testet förrän apotelet öppnade kl åtta förutsatt att jag kunde smita från jobbet en stund. "Du har väl någon burk?" föreslår mamma, jo det är klart.. en gurkburk? ja sagt och gjort, dagen efter kissar jag i min gurkburk och lägger ner den i väskan och hoppas innerligt att den inte läcker...
Jag tror att jag upplevde att timmen mellan sju och åtta var den längsta någonsin om man bortser ifrån att jobba natt när vi vrider tillbaka klockan. Men till slut va den i alla fall åtta och jag rusade iväg till apoteket, snabbt tillbaka och fram till skåpet, ni kan tänka er hur jag såg ut när jag skulle smuggla fram burken och in på toaletten. Tur ingen såg mig.
Blir det två streck så är det positivt och blir det ett är det negativt. Jag läser det två gånger.
Sen stoppar jag ner stickan. Det blir två streck direkt.
Jag läser manualen igen, ja det är positivt alltså. Samtidigt som jag inte blir helt förvånad blir det plötsligt ett faktum och nu måste jag tala om det för P i eftermiddag när vi ska ses.
Jag går tillbaka till skåpet med mitt test i handen och tar fram mobilen, jag tar ett kort på testet och skickar till mamma. Som antagligen fick hjärtsnurp.

Och nu hinner jag inte skriva mer idag.. men fortsättning följer i nästa inlägg...