Stackars vakt.

Gårdagen var en fullspäckad och händelserik dag.
Redan kl kvart över åtta skuttade jag ur sängen, kissenödig och döhungrig men vid gott mod eftersom shoppingnerven hade sugit sedan vi flyttade och jag hade drömt hela natten om hur jag med obegränsat med pengar handlade både det ena och det andra.
Som i drömmen insåg jag att det inte skulle bli, men idag skulle jag i alla fall få lindra suget något!
Vid tjugo i tio hämtade jag upp Loise, 10 min försent som den tidsoptimist jag är.. och så begav vi oss till Skövde.
Några timmar senare, nöjda över våra fynd hitills, fick vi ta en paus och bege oss till mvc eftersom jag skulle på rutinkontroll. Då brukar barnmorskan kolla blodtryck, lyssna på bebisens puls och mäta hur mycket livmodern har vuxit och det gör man från blygbenet och dit barnmorskan känner att livmodern slutar.
Mitt blodtryck var bra och bebisens puls lät jättebra och var 136.
Men måttet hade vuxit fyra cm på två veckor vilket inte är optimalt och kan tyda på gaviditetsdiabetes. Inte så roligt att höra men det kan också vara så att bebisen hade lagt sig på ett sådant sätt att man fick ett felaktigt mått. Så vi fick en ny extra tid och nu får vi vänta tills då och se om det ska utredas ytterligare.
Vi shoppade vidare och efter ytterligare några timmar hade vi fyllt hela bagaget med våra påsar och då begav vi oss hem.
Väl hemma var det bara att duscha och göra sig i ordning för att ge sig iväg tillbaka till Skövde och gå på afterwork med arbetskamraterna.
Det var riktigt roligt att träffa alla trots att jag bara har varit hemma i två veckor.. P var också mycket nöjd över att få vara lite ensam hemma och få pyssla med det han vill och inte behöva tillfredställa den gravida hela fredagskvällen..
Vid 22 tiden höll jag på att somna på barstolen så jag beslöt mig för att åka hem.
När jag hämtat jackan och just kommit utanför Harrys ut på gatan konstaterade jag den långa kön som bildats... och innan jag hann reagera försvann mina fötter under mig och jag fann mig sittandes på min vänstra skinka.
På en sekund var den stora, trygga vakten framme och lyfte upp mig på fötter igen. När jag tittade över min högra axel och tittade in i ett par vänliga ögon insåg jag hur chockad och rädd jag hade blivit och hormonvågen kom och översvämmade mig.
Jag började se ut som ett litet barn som just blivit skrämd.
Ni vet när barnet tittar upp på en och mungiporna sneglar neråt, underläppen börjar darra mer och mer ohejdat och ögonen fylls med tårar som bryter ut i små fontäner när barnet kniper ihop ögonen och munnen öppnas till ett vid gap som släpper ut ett "bääähhhh" ..
Vakten började se nervös ut och klappade mig bestämt på axeln och uppmuntrade mig att gå mer försiktigt. Så jag kanade vidare fortfarande snyftande.
Närmare bilen och när den mer förnuftiga Alex hade infunnit sig igen började jag fnissa åt mig själv... stackars vakt.