fortsättning följer...

Detta bloggande tar energi!
Börja klistra med koder igen.. det gjorde jag på något datakurs för flera år sedan. Men å andra sidan är det ju bra att jag får använda mina hjärnceller på ett mer ansträngade sätt än framför våra bästa år i soffan...

Så då åter till historien.
Den dagen på jobbet gick otroligt fort, jag har aldrig önskat att tiden ska gå saktare så mycket i hela mitt liv. Snart satt jag i bilen och svettades, för detta innebar att inom några minuter så skulle jag vara hemma hos P och då måste jag ju säga det.
Hur säger man något sånt? Infaller den rätta tidpunkten? Nej det gör den inte.
Tungt gick jag upp för trapporna upp till hans lägenhet, hade jag inte upplevt trappan så mycket längre förut? Stående utanför hans dörr blängde jag argt ner på trappan precis som att det va den som hade satt mig i den här situationen.
Det kanske är lika bra att öppna dörren och säga det direkt så är det avklarat. Så enkelt va det inte... Så fort jag såg honom ville knäna ge vika och jag fnittrade som en liten skolflicka, sånt va väl bara sånt man läste i romaner och aldrig upplevde? I alla fall så glömde jag mitt dilemma för en sekund.
P hade lagat mat och jag satte mig vid bordet med en helt annan känsla, nu hade verkligheten gett sig till känna som en ilning genom min kropp.
Hur mycket jag ens försöker minnas, inte ens nu, så kommer jag inte ihåg vad vi åt.
Efter maten gick vi och la oss för att vila middag.
Liggande på hans arm våndades jag. Tänk om han säger att han vill att jag ska göra abort? Abort? det går bara inte, trots chocken och dom blandade känslorna så hade helt plötsligt moderskänslor infunnit sig... var kom dom ifrån? Även om det bara var en litet embryo där inne i magen så kunde jag redan känna ett band och hur den fanns där inne, helt plötsligt hade hela min självbild börjat att ändras.
"Hur går det med din mage?" jaha där infann sig visst tillfället i alla fall. Jag hade haft sådana menssmärtor att det inte hade undgått P.
"jo det va det jag skulle prata med dig om.. jag har inte fått någon mens än för att jag är gravid."
Jag såg hur budskapet föll in och jag fick påminna mig att andas.
Jag väntade på reaktionen, arg? ledsen?.....glad..? Men det kom ingen. Han var bara tyst.
Med hormonerna sprutande ur varje por så var jag ju tvungen att börja gråta också. Han tröstade mig och vi beslöt att ta en promenad. Det var ingen rolig promenad.

Snart inföll illamåendet och jag fann enormt stöd av P. Samtidigt som tiden gick så visste vi tyst att dom blandade känslorna började förändras och vi bara såg ljusare på framtiden. En hel del praktiska saker var ju också tvungna att ordnas. Var skulle vi bo? hur och när?

Åter till nuet, nu är jag havandeskapsledig och där av skapandet av denna blogg. Nu är jag i vecka 32 och det är endast sju veckor kvar till beräknad nedkomst. Helt otroligt!
1 februari ska vi flytta, vi har köpt radhus.