Tiden går såå otroligt fort.
Nu är vi gravida i vecka 33 + en dag. Det känns som att det var igår vi fick veta och då upplevde jag som om jag skulle vara gravid hur länge som helst!
När jag tittar tillbaka på den här tiden som hittills har gått blir jag förundrad över hur jag har upplevt det. För trots allt så har man verkligen ingen som helst aning om vilken stor hormonell och fysisk påverkan det har på en.
Hela ens världsbild och självuppfattning ändras. Redan nu så påverkar allt jag gör inte bara mig.
Och vi ska inte ens tala om kroppens förändring, jag kommer inte ens ihåg hur min normala kropp fungerar och ser ut.
Våran situation är om inte annat speciell, eftersom P bara lärt känna den gravida, hormonella och seriösa Alex. Inte den spontana, intensiva, halvtokiga och smått självupptagna Alex som igentligen grundar sig i mitt jag.
Men då ska jag erkänna att P får fram mina goda sidor, jag har aldrig velat göra så mycket för någon förut om det inte varit för mig själv.
Det låter egocentriskt men jag tror att det också är ett skydd, relation efter relation som resulterat i känslomässigt kaos gör att man prioriterar sig själv i första hand för det är den självkänslan man får reparera.
Så kommentarer som "du är så kall" och "du är så brutalt ärlig" har varit vanliga kommentarer jag har fått höra. Är det något bra? skulle inte tro det.
Trots all påfrestning så njuter jag för fullt och känner stor kärlek till den lilla krabaten som ligger i min mage och redan visar temperament och personlighet. Jag ser så fram emot att träffa h*n.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar