Jag kan inte sova.
Jag går och lägger mig, jag är jättetrött MEN jag sover inte. Jag GRUBBLAR.
Hela världen har vänts ut och in. Eller i alla fall min...
Mina tankar nu: "Oj vad övertrött han va idag, jag måste se till att han sover mellan tio och elva.." "Storlek 2 på blöjorna börjar nog bli för små? Jag ska nog prova ha treor på honom på natten.." "Nu jobbar P imorgon så nu måste jag sova annars är jag så trött imorgon, tålamod tålamod.. hm.." och "hur ska det bli när jag ska jobba igen....?" (det är ju bara sisådär ett ÅR kvar tills jag ska börja jobba helt och hållet).
Medans jag ligger och funderar och oroar mig över allt detta och lite till så får jag plötsligt för mig att jag inte hört Sam andas på hur länge som helst varpå jag rusar upp och fram till spjälsängen.
Där ligger han helt still och lyckats dra snuttefilten över ansiktet, så jag rycker bort den skräckslagen och får då en vaken skrikande och hungrig bebis att ta hand om.
Jag menar det är inte bara jag som får lida av min sömnlöshet.
Mina tankar förut: "Ärsch skit i det" "Det LÖÖÖSSSEERRR sig" och " F-n vad alla är bajsenödiga". Några sådana tankar skulle jag aldrig tänka nu!
Mitt alterego är för evigt som bortblåst (tror jag..) för kärleken för mig själv är INGET mot kärleken för mitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar