HURRA för UVI!!

Dom senaste dagarna har jag varit frusen och extremt trött på kvällarna.. men jag har tänkt att det är omställningen och så vidare.. men igår natt fick jag frossa, svettningar och feber.
Så trots en mycket go sovande duktig bebis så var jag vaken halva natten.
Om inte för att jag mådde SKIT så för att jag blev extremt orolig, har man en bristning som heter duga och är sydd över halva underlivet och i "bak" så började fantasin att vandra om infektioner och varbildningar i hela livmodern... eller något annat ännu värre.
Och eftersom jag själv, när jag har en patient, inte förstår varför dom har sökt så sent och vad mycket vi skulle kunna hjälpa om bara patienten sökt i tid.. så var jag tvungen att ta mig i kragen och vara en god förebild.
Efter två timmar sittandes i telefon och pratat med mvc, bb och sjukvårdsupplysningen.. hamnade jag på jourcentralen i går klockan 20 (med mamma som stöd såklart) nervös och smått irriterad över att jag förmodligen skulle bli tvungen att fläka upp mig för en (såg jag..och hörde..) norsk gammal allmänläkare istället för en kvinnlig förstående duktig gynläkare.
Min gamla arbetsakamrat Helen jobbar där som tur var och det gjorde mig lugnare, i alla fall tills jag blev inledd till undersökningsrummet Allan med en stor gynstol i centrum av rummet och snacka om strålkastare! Helen gav mig en stöttande blick och försäkrade mig att hon inte skulle närvara men det kan jag säga att det hade jag tvingat henne till och mamma med och antagligen alla kvinnorna i väntrummet också om jag skulle lägga mig i den där stolen.
Men mina farhågor besannades inte, läkaren visade sig vara jättekunnig och mycket trevlig och jag fick börja med att ta ett kisseprov. Varpå läkaren tittade på provsvaren och sa "du har blod, proteiner, nitrit och 500 vita i din urin.. grattis!" (urinvägsinfektion betyder det..)
"TACK" sa jag med ett strålande leende. Antagligen var vi bägge lika glada över att slippa att jag skulle upp i den där stolen.. och jag har aldrig varit så glad över att ha urinvägsinfektion som nu.
"jag är såå glad att det inte va nått där" sa jag till Helen och pekade på min rumpa och hon skrattade.
Så HURRA för UVI!

Nu ska jag pussa på min son tills han gnäller på mig irriterat och jag ännu en gång får förklara för honom att han lika gärna vänjer sig för det kommer jag alltid göra.